Skrika högt

När marken försvinner under mina fötter och jag faller fritt, då studsar tankarna runt. Tankar som studsar fritt och får mig att tappa hopp. Jag vill skrika högt. Jag vill ställa mig och vråla tills jag faller ned på knä av utmattning. Jag gör inte det. Istället skriver jag, här, på Facebook och på Instagram. Jag skriver vad fel allt är. Vad galet och sjukt att medicin kan ta slut. Cytostatika som C ska ha dagligen. Hur kan det ta slut hos leverantören? Hur kan det ske?

Jag skriver (skriker) för att någonstans få en klapp på axeln, ord som bekräftar min hjälplöshet. Ord från vänner och bekanta som bekräftar att jag inte är galen som reagerar som jag gör. Att jag inte har förstorat upp något litet. Jag skriver och skriker för att få förståelse.

Jag vill bli lugnad. Jag vill att någon ska säga att allt kommer att bli bra. Jag vet att jag aldrig kommer få höra de orden. Det går inte att veta hur det kommer gå. Det går bara att hoppas. Det går bara att ställa sig in på hur dagens förutsättningar ser ut och leva efter dem. Det är svårt. Det är fruktansvärt att inte veta när nästa smäll kommer. Att bara veta att det är hårdare smällar när man har ett svårt sjukt barn. Jag hinner aldrig se brännbollsträ't innan det slår till. Jag hinner inte ducka utan faller ned på knä.

Jag ska resa mig. Jag ska vara stark. Jag ska kämpa för mina barn. Jag ska hitta lugnet. Jag ska skrika och skriva när något är fel.

Slut hos leverantör

Paniken som griper tag i mig. Jag försöker slå bort den. Sluter ögonen. Koncentrerar mig på att andas. Lugn. Försöker intala mig själv att orden som apotekaren uttalar inte är sanna. Xaluprine finns inte och det är slut hos leverantören. Hon letar, hon letar verkligen på alla sjukhusapotek i hela landet. Hon ringer deras kundtjänst. Men cytostatikan som C tar varje kväll är slut.

Jag ringer sjukhuset och jag längtar efter en lugnande röst. Det får jag inte. Kom imorgon så får ni doser så att ni klarar veckan, sedan får vi ta det dag för dag. Jag kan inte ta det dag för dag. Jag kan inte andas. Jag kan inte tänka på att de inte har medicin/cytostatika/cellgift till min dotter som kämpar mot leukemi. Jag kan inte ta in det.

Paniken griper tag i mig. Slår undan benen och får mig att tappa all koncentration. Får mig att skaka. Det kryper under huden. Jag känner mig jagad. Snart ska jag hämta barnen, ta med dem hem med ett påklistrat leende och försöka få dem att känna sig trygga. Låtsas som om jag inte har tappat fotfästet. Hitta energi. Krama om de jag älskar mest och hålla fast vid att detta inte sker.

Två timmar av hyperventilering senare; min mamma hittar en av fyra flaskor som finns på apotek i Sverige. Den är undanlagd men lugnet kommer nog först när jag har flaskan i hand.