Sjukskriven

Jag ringde och grät. Jag grät och hulkade. Jag bad om hjälp. Denna gång tog de mig på allvar och allt gick med en väldig fart. Kanske var det för att jag berättade att jag är hemma ensam med barnen denna vecka. Kanske var det för att jag faktiskt grät.

Läkartiden bokades om till i onsdags (dagen efter mitt samtal) och sedan fick jag en akutremiss skickad till Prima vuxenpsykiatri. De ringde upp igår och sa att de ville komma på hembesök innan helgen, skulle torsdag passa. När jag avslutat samtalet stod jag och hyperventilerade. Tårarna sprutade och jag fick panik. Ren och skär ångest.

Tänk om de anser att jag inte kan ta hand om mina barn. Tänk om de tar mina barn. Tänk om de tar mina barn!

De har inte tagit mina barn men de har sjukskrivit mig med omedelbar verkan. Jag ska nu påbörja resan tillbaka, inte ensam utan med hjälp. Med professionell hjälp ska jag ta mig tillbaka och bli starkare än någonsin. Det är jag skyldig mina barn. Men jag är också skyldig dem att lyssna på kroppen och ta en dag i taget. Att lyssna på vad min psykolog säger. Att känna efter.

Jag är rädd. Jag är fullkomligt skräckslagen. Jag är sjukskriven för depression.

Mitt i smeten

Jag är mitt i allt. Mitt i smeten. Fastkletad och med smet i ögonen. Svårt att se klart. Svårt att minnas vad jag gjorde för fem minuter sedan. Ännu svårare att minnas hur allt var innan.

Men jag hör barn på förskolan ropa; "Titta vad mycket hår Cornelia har". Jag ser hur hon sträcker på sig, hur hon blir stolt. Hur hon springer över förskolegården och vill vara med. Hon vill leka, hon vill vara en i gruppen. Förskolepedagoger som berättar hur stark C är, hur långt hon har gått och hur hon kämpar.

Jag är mitt i och ser hur stark hon har blivit. Jag älskar att borra ner ansiktet i hennes vilda tjocka hår som står åt alla håll. Dra in lukten. Lukten av min levande starka unge. Jag har svårt att smälta allt som hänt. Jag har svårt att se hur stor skillnad det är, jag måste gå tillbaka i minnet. Jag går igenom gamla bilder, ser vad hon kämpat. Ser hur hon låg i soffan och inte orkade annat. Barnet framför mig dansar och hoppar jämfota när hon hör Upp med Maskinen. Springer och cyklar.

Jag är mitt i allt. Jag vill vara positiv men minnet av det senaste året är för starkt. Rädslan kramar mig hårt. Tårarna väller upp så fort någon frågar "hur är det, hon ser ut att må bra?". Hon mår bra, idag och igår, morgondagen vet jag inget om. Hon mår bra, här och nu.

Bra dagar

Helgen har varit bra. Riktigt bra. Den har varit alldeles för kort men jag håller hårt i minnet av den. När C lade armen runt O's axlar och börja sjunga; Vi ska leva för alltid, för evigt, Låt oss bara leva här. (Silvana Imam).
Jag ler åt minnet. Jag hoppas det blir så, att de får gå med armarna kring varandra i många sensommardagar framöver. Det måste bli så.

Vi har badat. Vi har skrattat och busat. Vi har bråkat och kramats. Vi har varit en familj som vilken som helst. Ge mig fler av dessa dagar, helger och veckor. Ge mig år med min familj.

Rädslan och oron tar udden av den totala lyckan men jag väljer att leva i den. Leva i lyckan. 

Den tryckande tystnaden

Denna tryckande tystnad, har jag längtat efter den? Ensamheten. Egentiden. Tystnaden.

Första förskoledagen efter sommaren för alla barn. Gråt och skrik vid lämning. Tankar från C innan; "Mamma, då blir jag ledsen när du går". Tankar från B innan: "Basse lessen, pappa, Basse vill inte gå kolan". O hoppade in och sa inte ens hejdå.

Att komma hem till det tysta huset. Att komma hem till alla måsten. Att komma hem till hösten och veta att nu startar resan tillbaka. Storstäda, maskera fönster, måla fönsterkarmar, tvätta, vika tvätt, dammsuga, plocka, plocka undan, planera middagar och ta tag i mig själv. Tystnaden äter upp mig. Jag dricker en kopp kaffe men fastnar sedan. Jag vill lägga mig i fosterställning, sova bort dagen och inte kliva upp förrän de kommer hem igen. Familjen. Jag vågar inte göra det för jag är inte säker på att jag kommer ur den fosterställningen någonsin igen. Så istället sitter jag här, framför datorn och vräker ur mig varje tanke, varje känsla som dyker upp.

Det är lätt att tappa fotfästet, och varje gång jag gör det känns allt så absurt. Som om det inte är på riktigt, visst är väl väggarna lite sneda? Inte är jag här egentligen? Detta kommer snart att suddas ut ur mitt minne, när jag vaknar ur denna dröm (mardröm?). Ljudet känns annorlunda, tryckande. Inte verkligt. Jag måste sätta på radion, jag måste avsluta denna panikångest som kommer krypande. Som en rök som fyller upp ett hus. Fyller upp mina lungor och förpestar min kropp, så ter den sig, panikångesten.

Jag måste höra något verkligt, jag måste ta tag i något. Jag måste prata med någon.