lördag 23 augusti 2014

Vårt första akutbesök sedan diagnos

C fick feber igår. Och allt kastas omkull igen. Hon började dagen med att blöda näsblod och hann blöda två gånger innan lunch. Paniken när hon ser blodet på sina fingrar eller på sin tröja är överväldigande. Hela dagen var hon sänkt och ville mest sova. Gnällig. Men det är inte så konstigt, tänkte jag, hon fick ju vinkristin i onsdags. Undrade om hon hade börjat få ont i lederna, försökte fråga. På kvällen tog vi tempen när hon ville sova vid halv sex och då hade hon 37,8. Hon vaknade två gånger medan vi åt middag och yrade, hade mardrömmar. Vi tog tempen igen som visade 38,3. Då ringde vi in till Q84, avdelningen, och fick rådet att hålla koll på febern och åka in akut om den visade över 38,5. Det gjorde den en timme senare.

Det är nog påfrestande att hålla sitt gallskrikande barn när någon sätter en nål stor som en metkrok i bröstet på henne. Men när någon som inte kan gör det, då blir det för mycket. Jag håller i min lilla febriga trötta tjej. Hon som har blivit uppryckt ur sängen mitt i natten. Hon som legat skräckslagen över vad som ska hända i vagnen på akuten. Hon som sedan bett mig "inte sätta nålen". Jag håller henne medan hon skakar av skräck och smärta. Den unga tjejen framför mig trycker hårt på nålen igen "för den verkar inte riktigt satt sig". Hon mumlar något om att hon kanske behöver byta till en längre nål.Hon försöker spola och jag ser hur vätskan hon försöker spruta in läcker ut i kompressen bredvid nålen. Jag blir alldeles kall. Hon ruckar lite på nålen och C skriker hysteriskt att det gör "jätteont". Jag vill tro att hon kan sin sak. Jag vill tro att hon inte sätter sin första nål i min dotters bröst. Men jag tvivlar. Tvivel är aldrig bra.

Till slut ger hon upp och går ut och ringer för stöd från Q84. Ett välbekant ansikte dyker upp, tittar på nålen och konstaterar att hon inte tryckt ner nålen helt utan tryckt på plastmojängen som sitter runt nålen. Hon trycker lätt på nålen och får genast igång för att ta prover. För oss blev natten ett trauma som sitter kvar. Ingen av oss sov mer än en timme i sträck, oftast bara en halvtimme. Klockan fem fick vi ett rum med säng på en annan avdelning. Vi låg tätt tillsammans i sängen och C kramade mig hårt. Aldrig kommer jag tillåta att de sätter nålen igen på akuten om det inte är akut. Vi kommer åka upp till Q84. 



I morse var hon piggare efter att ha fått blod och trombocyter. Idag fick vi permis men precis när vi kom hem ringde läkaren och sa att proverna inte alls kommit tillbaka med det resultat han hade förväntat sig så vi skulle komma in igen. Nu är vi tillbaka och prognosen är att vi blir kvar då det snarare förväntas bli värre. C har sluppit sond men blåsorna i munnen kanske är ännu värre i halsen och ner i magen. Hopp och förtvivlan, vardag och kaos, motsatser och ändå vandrar de sida vid sida i vårt liv.


1 kommentar: